Första läsningen: Jes 1:2-6, 16-17

Hör, him­mel, och lyss­na, jord! Her­ren ta­lar. Barn har jag fost­rat och vårdat, men nu har de bru­tit med mig. Ox­en känner sin hus­bon­de och åsnan sin her­res krub­ba, men Is­ra­el känner in­te sin her­re, mitt folk har ing­et förstånd. Ve det­ta syn­di­ga folk, tyngt av skuld, det­ta on­da släkte, des­sa vanar­ta­de barn. De har över­gi­vit Her­ren, vi­sat förakt för Is­ra­els He­li­ge och vänt ho­nom ryg­gen. Har ni in­te fått nog med slag ef­tersom ni fortsätter att trot­sa? Hu­vu­det är sönder­sla­get, hjärtat sönder ­kros­sat. Från hu­vud till fot finns ing­et helt -bu­lor, skråmor, öpp­na sår, in­te urkra­ma­de, in­te förbund­na, in­te bad­da­de med ol­ja.

Tvätta er, re­na er! Låt mig slip­pa se era illdåd. Slu­ta göra det on­da och lär er göra det go­da. Sträva ef­ter rätt­vi­sa, stöd den förtryck­te. För den fa­derlöses ta­lan, skaf­fa änkan rätt.

Andra läsningen: 1 Kor 9:16-19, 23

Ty att jag spri­der evan­ge­li­et är ing­et att va­ra stolt över, jag är ju tvung­en till det. Ve mig om jag in­te förkun­nar evan­ge­li­et! Om jag gör det av eget val har jag ju lön att vänta. Men gör jag det därför att jag måste utför jag ba­ra ett upp­drag. Vad får jag då för lön? Jo, att få förkun­na evan­ge­li­et ut­an kost­nad för någon och in­te ut­nytt­ja den rätt evan­ge­li­et ger mig.

Fri och obe­ro­en­de av al­la har jag alltså gjort mig till al­las slav för att vin­na så många som möjligt. Allt gör jag för evan­ge­li­ets skull, för att också jag skall få del av dess löften.

Evangelium: Luk 6:12-17, 20-23

Vid sam­ma tid gick han upp på ber­get för att be, och nat­ten ige­nom bad han till Gud. När det blev dag sam­la­de han si­na lärjung­ar, och bland dem val­de han ut tolv, som han kal­la­de apost­lar: Si­mon, som han också gav nam­net Petrus, och hans bror Andre­as, Ja­kob, Jo­han­nes, Fi­lip­pos, Bar­tolo­mai­os, Mat­teus, To­mas, Al­fai­os son Ja­kob, Si­mon, som kal­la­des se­lo­ten, Ja­kobs son Ju­das och Ju­das Is­ka­ri­ot, han som blev förräda­re.

Se­dan gick han ner till­sam­mans med dem och stan­na­de på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjung­ar till ho­nom, och en stor folk­mas­sa från he­la Ju­deen och Je­ru­sa­lem och från kust­lan­det vid Ty­ros och Si­don.

Han lyf­te blic­ken, såg på si­na lärjung­ar och sa­de:”Sa­li­ga ni som är fat­ti­ga,er tillhör Guds ri­ke.Sa­li­ga ni som hung­rar nu,ni skall få äta er mätta.Sa­li­ga ni som gråter nu,ni skall få skrat­ta.

Sa­li­ga är ni när man för Människo­so­nens skull ha­tar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn av­skytt. Gläd er på den da­gen och dan­sa av fröjd, ty er lön blir stor i him­len. På sam­ma sätt gjor­de ju de­ras fäder med pro­fe­ter­na.