Juldagen

Första läsningen: Jes 7:10-16,9:1-3,9:6-7

Vi­da­re sa­de Her­ren till Ac­has: ”Begär ett tec­ken av Her­ren, din Gud, ner­i­från döds­ri­ket el­ler uppi­från höjden.” Men Ac­has sva­ra­de: ”Nej. Jag vill in­te sätta Her­ren på prov.” Då sa­de Je­sa­ja: ”Lyss­na nu, Da­vids ätt! Är det in­te nog att ni miss­tror människors förmåga, skall ni också miss­tro min Guds förmåga? Då skall Her­ren själv ge er ett tec­ken: Den unga kvin­nan är ha­van­de och skall föda en son, och hon skall ge ho­nom nam­net Im­ma­nu El, ’Gud med oss’. Grädde och ho­nung skall han le­va av när han har lärt sig att förkas­ta det on­da och välja det go­da. Ty in­nan poj­ken har lärt sig att förkas­ta det on­da och välja det go­da skall det land vars båda kung­ar du fa­sar för lämnas öde.

Men nat­ten skall vi­ka där ång­est nu råder.

Om den förs­te slog ba­ra lätt mot Se­bu­lons land och Naf­ta­lis land, så har den sis­te sla­git med full kraft västerut, mot lan­det på and­ra si­dan Jor­dan, mot de främman­de fol­kens område.Det folk som vand­rar i mörk­retser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets landstrålar lju­set fram.Du låter jublet sti­ga,du gör glädjen stor.De gläds inför digsom man gläds vid skörden,som man jub­lar när by­tet förde­las.

Ty ett barn har fötts,en son är oss gi­ven.Väldet är lagt på hans ax­lar,och det­ta är hans namn:All­vis härs­ka­re,Gu­dom­lig hjälte,Evig fa­der,Freds­furs­te.Väldet skall bli stort,fre­dens välsig­nel­ser ut­an gränsför Da­vids tron och hans ri­ke.Det skall befästas och hållas vid maktmed rätt och rättfärdig­hetnu och för evigt.Her­ren Se­ba­ots li­del­seskall göra det­ta.

Andra läsningen: Gal 3:15-4:6

Bröder, för att ta ett exempel: inte heller ett vanligt mänskligt testamente kan upphävas eller ändras sedan det en gång har blivit giltigt. Men nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Och det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som om det gällde många, utan det talas om en enda: och åt din avkomma, och det är Kristus. Jag menar: ett testamente som Gud själv en gång har förklarat giltigt kan inte upphävas av den fyrahundratrettio år yngre lagen, så att löftet skulle sättas ur kraft. Om arvet berodde på lagen kunde det ju inte längre bero på löftet. Men nu är det genom sitt löfte som Gud har skänkt arvet åt Abraham.

Vad är då lagen? Jo, den blev tillagd för överträdelsernas skull och var avsedd att gälla tills avkomlingen framträdde, han som hade fått löftet. Den utfärdades genom änglar och med hjälp av en förmedlare. Och förmedlaren företräder fler än en, men Gud är en.

Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde skänka liv hade rättfärdigheten verkligen berott av lagen. Men nu har skriften lagt allt under synden, och då kan löftet till dem som tror uppfyllas bara genom tron på Jesus Kristus. Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare.

Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.

Jag menar så här: så länge en arvtagare är omyndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, fast han är ägare till alltsammans. Han har förmyndare och förvaltare över sig ända fram till den dag hans far har bestämt. På samma sätt med oss. Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!”

Evangelium: Luk 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.