Första läsningen: 1 Mos 17:1-7

När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.” Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ”Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud.

Andra läsningen: Ef 5:21-29,33 + 6:1-4

Un­der­ord­na er varand­ra i vörd­nad för Kristus. Ni kvin­nor, fo­ga er ef­ter era män som ef­ter Her­ren. Ty en man är sin hust­rus hu­vud lik­som Kristus är kyr­kans hu­vud – han som också är frälsa­re för den­na sin kropp. Och lik­som kyr­kan un­der­ord­nar sig Kristus, så skall också kvin­nor­na i allt un­der­ord­na sig si­na män. Ni män, äls­ka era hust­rur så som Kristus har äls­kat kyr­kan och utlämnat sig själv för den för att hel­ga den ge­nom re­nings­ba­det i vat­ten och ge­nom do­por­det. Ty han vil­le själv låta kyr­kan träda fram till sig i härlig­het ut­an mins­ta fläck el­ler skrynk­la; he­lig och fel­fri skul­le den va­ra. På sam­ma sätt är också man­nen skyl­dig att äls­ka sin hust­ru som sin egen kropp. Den som äls­kar sin hust­ru äls­kar sig själv, ty ing­en har någon­sin av­skytt sin egen kropp, ut­an man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyr­kan.

Men dess­utom skall var och en av er äls­ka sin hust­ru som sig själv, och hust­run skall vi­sa re­spekt för sin man.

Ni barn, lyd era föräldrar för Herrens skull, det är er skyldighet. Visa aktning för din far och din mor; det är det första bud som följs av ett löfte: så att det går dig väl och du får leva länge på jorden. Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter Herrens vilja.

Evangelium: Luk 1:1-15

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.

På den tiden då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: ”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet.